Hästens syn

Senast ändrad: 29 april 2020
Hästöga

Hästen ser sin omgivning lite annorlunda än vi människor, men vad är det egentligen som skiljer oss åt? Vi har ännu inte fullständig kunskap om hästens syn och synförmåga men på senare år har forskningen gått framåt och vi lär oss ständigt mera. Det utvecklas också nya tekniker för att bättre kunna diagnostisera och hitta orsaker till synnedsättning hos häst, något som vi är särskilt specialiserade på vid ögonmottagningen på Universitetsdjursjukhusets hästklinik. Vi bedriver också högkvalificerad forskning inom området vid Institutionen för kliniska vetenskaper. I denna artikel beskrivs vad som i nuläget är känt avseende hästens synförmåga.

Ögat och synsystemet började utvecklas för miljoner år sedan och de första fossilen med ögon har daterats till att vara cirka 540 miljoner år gamla. Under evolutionen har synsystemet hos djurarter utvecklats på olika sätt för att anpassas på bästa sätt till den miljö som de lever i. Olika förmågor har utvecklats till exempel vad gäller färgseende, dag- och mörkerseende, synskärpa, djupseende och möjligheter att detektera rörelse.

Ögats anatomi

De flesta strukturer som finns i människans öga finns också i hästens öga, även om vissa strukturer är särskilt anpassade. Både hästens och människans ögonbulb omges av en skyddande ögonvita och har en transparent hornhinna längst fram. Inuti ögat finns en regnbågshinna med en pupill som kan ändra storlek för att styra ljusinsläpp och en lins för att bryta ljuset och ställa in synskärpa på olika avstånd (ackommodera). I botten på ögat finns en näthinna med synceller som stimuleras av ljuset som kommer in. Det finns två olika sorter av synceller, dels stavar (används för mörkerseende) och olika varianter av tappar (används för färgseende och synskärpa). Näthinnans tappar och stavar omvandlar ljuset som kommer in till en signal som skickas via synnerven upp till syncentrum i hjärnan för vidare tolkning.

Mörkerseende, seende i dagsljus samt synskärpa

Hur ser då hästar på världen? Hästen är ursprungligen ett bytesdjur och det har varit viktigt med god förmåga att kunna upptäcka rovdjur under dygnets alla timmar. Det därför kanske inte så förvånande att hästen har anpassningar för att kunna se bra i både dagsljus och mörker. Hästen har ett mörkerseende som i normalfallet är vida överlägset oss människor. Hästen har ett stort öga, faktiskt det största bland landlevande däggdjur tillsammans med älgen, och pupillen har ett stort dynamiskt omfång. Detta innebär att hästens pupill kan bli mer än sex gånger större än vår pupill i mörker. Hästögat kan därmed ta tillvara på mycket låga ljusmängder och möjliggöra effektivt mörkerseende. Hästen har stort antal av stavar i botten av ögat, det vill säga de synceller som används vid mörkerseende, och den har dessutom en extra reflekterande hinna bakom syncellerna i näthinnan, den så kallade tapetum lucidum. Denna hinna finns även hos många andra djurslag, till exempel hund och katt, men saknas hos människor. Det är denna hinna som gör att vi ser ett kraftigt gröngult återsken från ögonen hos många djurslag när ögonen träffas av ljus i mörker. Tapetum lucidum ligger i ett lager bakom syncellerna i botten på ögat och den gör att ljuset som kommer in i ögat reflekteras och förstärks vilket gör att syncellerna stimuleras extra mycket.

Förutom det effektiva mörkerseendet så har hästen också många anpassningar till att kunna se bra i dagsljus. Den ovala pupillen kan dra ihop sig kraftigt till en smal strimma i horisontalled. Detta gör att ögat skyddas från ljusinsläpp, samtidigt som hästen trots detta fortfarande kan skanna horisonten efter potentiella rovdjur. I överkanten på pupillen sitter små utväxter, så kallade corpora nigra, som är en del av regnbågshinnan. Det är ingen som säkert vet vilken funktion dessa har, men en teori är att de fungerar som en ”keps”, dvs som ett extra solskydd för pupillen i starkt dagsljus. Hästen har också relativt bra detaljseende (=synskärpa), klart bättre än både katt och hund. Dock inte lika bra som oss människor som är överlägsna de flesta däggdjur på det området. Forskning har visat att hästen ungefärligen ser de detaljer på 6 meters avstånd som vi människor förmår att uppfatta från cirka 10-15 meter. I jämförelse kan nämnas att de detaljer som katten förmår urskilja på 6 meters avstånd klarar en människa att urskilja från cirka 50 meter.

Synfält

Hästen har ögonen sidligt placerade och i kombination med de stora, horisontellt ovala pupillerna gör detta att de har ett mycket stort synfält. De ser nästan helt runt om och det är endast ett smalt blint område, som sträcker sig strax framför nosen samt ett område rakt bakom, där hästen inte kan se alls. Hästen har dock inte lika bra synförmåga i hela synfältet. I de centrala delarna sitter syncellerna tätast packade vilket ger bra upplösning, och i det område där de två ögonens synfält överlappar är därför synskärpan som allra bäst. I periferin är inte syncellerna lika tätt packade vilket leder till att synskärpan där är klart sämre. De synceller som sitter i periferin och registrerar synintrycken är dessutom framför allt specialiserade på mörkerseende och rörelsedetektion. Detta kan förklara varför hästar lätt kan bli skrämda av sådant som plötsligt dyker upp snett bakifrån. De har lätt att upptäcka att något kommer in i synfältet men de kan inte tydligt se vad, och som de flyktdjur som de är kan de skygga eller vilja fly av denna anledning. Eftersom ögonen är sidligt placerade så är det endast en mycket begränsad del av synfältet som överlappar, dvs den del av synfältet som kan ses med båda ögonen samtidigt. Detta gör att hästen endast har ett begränsat område (rakt framför) som är extra bra för att bedöma djup och avstånd.

Färgseende

Vi människor har ett så kallat trikromatiskt seende, det vill säga vi har tre olika typer av synceller för färgseende i näthinnan; röda, gröna och blå. Det innebär att vi kan se fyra basfärger, nämligen blått, grönt, gult och rött. Dessutom kan vi se alla intermediära färger däremellan. Forskning har visat att hästen istället har ett dikromatiskt seende. De har alltså bara två olika typer av synceller för färgseende, en för blått ljus och en annan för ljus i det gulgröna färgspektrat. Förutom att de därför inte kan skilja mellan rött och grönt (precis som en människa som är röd-grön färgblind) innebär detta att de inte heller kan se lika många intermediära färger som vi kan. De ser istället världen i en färgskala bestående av blått, gult, grönt och grått.

Brytningsfel

Kan hästar ha brytningsfel? Om man ska dra generella slutsatser angående förekomst av brytningsfel (närsynthet och översynthet) hos olika djurslag så ser man att bytesdjur generellt tycks ha en tendens till att vara översynta, medan rovdjur i högre utsträckning är närsynta. Det har under evolutionen troligen varit viktigt för bytesdjuren att kunna se bra på långt håll för att kunna undvika rovdjur. I ett examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) 2007 undersöktes 116 varmblodiga travare av olika ålder med avseende på brytningsfel med en enkel metod som kan genomföras på både människor och djur, så kallad skiaskopi. I studien sågs att 86% av hästarna var normalsynta eller hade endast mycket lindriga brytningsfel (mellan -1D till +1D). Det observerades att föl var något mera översynta jämfört med vuxna hästar och att det fanns en tendens till att hästarna blev något mera närsynta med stigande ålder. En av slutsatserna från studien var att även om en viss förändring av synen mot närsynthet kan ske med stigande ålder, så är i genomsnitt de flesta svenska varmblodiga hästar normalseende under sin tävlingskarriär. Resultaten i den svenska studien är i överensstämmelse med vad som också beskrivits i ett antal internationella studier på flera olika raser. Vad som kan vara intressant att nämna är också att forskare också visat att det ändå kan finnas vissa skillnader mellan olika raser, till exempel verkar fullblod i högre utsträckning vara närsynta än många andra hästraser.

Skador och sjukdomar i ögonen

Sammanfattningsvis så är synen ett viktigt sinne för våra hästar. Hästen kan sägas vara en generalist, det vill säga den har en synförmåga som är väl anpassad för både mörkerseende och seende i dagsljus. Den har också ett förhållandevis bra detaljseende jämfört med andra djurslag såsom hund och katt. Skador och sjukdomar i ögonen kan ge nedsatt syn och försämrad livskvalitet, samt kan också vara en orsak till nedsatt prestation. Hästens ögon är stora och sitter också sidligt placerade så att de lätt kan bli skadade. Det finns också många ögonsjukdomar som inte är orsakade av yttre påverkan. Vid misstanke om skada eller sjukdom i ögonen är det viktigt att kontakta veterinär för undersökning, eftersom även till synes enkla skador kan sluta i smärta och bestående synnedsättning om de inte behandlas på rätt sätt. Du bör söka vård om din häst visar symptom på smärta såsom att den kniper och/eller har ett ökat tårflöde, samt om det finns svullnad runt ögat. Andra symptom som bör föranleda undersökning är onormala färgskiftningar i ögat (till exempel om det blir rött eller grått) och inte minst om du misstänker att hästen ser sämre.


Kontaktinformation

Lena Ström
Universitetsadjunkt vid institutionen för kliniska vetenskaper (KV); stordjurskirurgi

Telefon: +4618671469
E-post: lena.strom@slu.se